Att hitta fred med min rädsla för att inte vara tillräckligt bra - Evolute Psilocybin Journey Reports - Leon

"Åh, dyrbara medvetande, du är allt jag har. Mitt fönster mot världen. Jag måste skydda dig som mitt eget barn."

Detta var de första sakerna jag insåg under resan. Då hade jag ingen aning om att jag på ett tragiskt sätt skulle förlora kontrollen över mitt medvetande under resan. Men en sak i taget.

Hur kom det sig att jag överhuvudtaget deltog i retreaten?

Jag är nu 27 år gammal och har ägnat mycket tid åt att reflektera över mig själv och mitt förflutna under de senaste åren. Genom självreflektion har jag insett att jag ofta har tankar som oroar mig. Kärnan i dessa tankar är känslan av att jag inte är tillräckligt bra.

Efter att ha studerat psykologi började jag till exempel arbeta som ledarskapsutbildare på ett medelstort företag. Jag älskar mitt jobb och är tacksam för att jag fick ta ansvar så tidigt. Men samtidigt insåg jag hur min rädsla begränsade mig. När jag talade inför grupper lyssnade jag på mig själv och kontrollerade om det jag sa var rimligt. Även i mitt privatliv kände jag mig ofta osäker på om jag var tillräckligt bra för mina vänner och nära och kära. I alla dessa situationer var jag inte helt närvarande i situationen, utan fokuserade istället en stor del av min uppmärksamhet på mig själv. På ett rationellt plan kunde jag på ett övertygande sätt försäkra mig själv om att allt var bra med mig. Jag får utmärkt feedback på jobbet, har många vänner som uppskattar mig och är en av de klart privilegierade människorna i världen. Jag kan betrakta mig själv som ganska lyckligt lottad. Men under den rationella ytan fanns det ibland en känsla av splittring, tomhet och otillräcklighet. Jag hade intrycket att jag inte längre kom någon vart på "normala" rationella vägar.

Jag hade redan erfarenhet av psykedeliska droger. Jag visste att psykedelika kunde hjälpa mig att hitta nya perspektiv bortom min rationella synvinkel. Perspektiv som är svåra att sätta ord på och som därför bara i begränsad utsträckning kan beskrivas med dessa ord. Jag längtade efter en nivå som skulle göra det möjligt för mig att smaka, känna och greppa min rädsla med alla mina sinnen. Under tidigare resor var miljön dock alltför hektisk, med många sociala interaktioner i stimulerande miljöer. Min uppmärksamhet var mer riktad utåt. När jag hörde att det inte skulle bli någon interaktion under resan på Evolute Institute retreat och att jag skulle ligga uppkrupen på en mysig madrass med sovmask blev jag fascinerad av tanken på att dyka djupt in i mitt eget medvetande.

Upptakten till den psykedeliska retreaten

Dessa veckor var spännande och intensiva. Evolute-teamet fäste stor vikt vid att alla fokuserade på sig själva i förväg och formulerade en tydlig avsikt med resan. Det förekom olika input och coachningssessioner för att hitta den slutliga intentionen.

Efter att jag hade hanterat ett antal frågor under veckorna var min slutliga avsikt: "Jag vill hitta min inre frid med min rädsla för att inte vara tillräckligt bra.“

Teamet såg till att alla deltagare lärde känna varandra i förväg. Under tre intensiva zoom-sessioner delade vi tidigt med oss av intima saker, skrattade tillsammans och byggde upp en rörande närhet trots det stora avståndet. För mig kändes det som om spänningen inför retreaten växte med varje session och varje utbyte med de andra och vid något tillfälle var det nästan outhärdligt.

Lyckligtvis kom helgen till slut. När jag kom dit kändes det som om jag hade känt de andra deltagarna och ledningsgruppen i flera år. Ingen lång väntetid. Inget tråkigt uppbyggande av psykologisk säkerhet. Jag kände mig genast som hemma. De två värdarna på Athanor-centret bidrog också till detta. De försåg oss med lätt, raffinerad och helt enkelt utsökt mat under hela retreaten. En annan feelgood-faktor var de sensuellt och mysigt inredda seminarierummen - med sköna kuddar, filtar (flera vid behov) och stearinljus. Ingenting saknades och jag kunde helt enkelt falla in i retreaten. Jag tyckte att det var mycket trevligt att det inte fanns någon fast agenda. Jag kände att jag kunde lita på teamet redan från början. Det gjorde att jag kunde engagera mig fullt ut i varje övning i stunden utan att oroa mig för vad som skulle hända härnäst.

Dagen för ceremonin

"Att släppa taget" var ett centralt motiv för retreaten, särskilt för resan. Eftersom jag njöt av att inte veta exakt vad som skulle hända, vill jag inte gå in på alltför många detaljer om enskilda händelser. Jag skulle dock vilja dela med mig av några allmänna höjdpunkter.

Även om den psykedeliska upplevelsen var huvudfokus för många när de registrerade sig för Evolute Retreat-programmet, blev jag särskilt imponerad av det engagemang och allvar med vilket de andra programpunkterna förbereddes och åtföljdes.

Mycket hände på en dag. Dagen började vanligtvis med ett mjukt yogapass, följt av meditation. Denna start hjälpte mig att medvetet komma in i dagen efter uppstigningen. Efter frukost var det massor av olika övningar som var välbalanserade. Förutom input och reflektion för sinnet fanns det övningar för kroppen och även för själen. Detta var perfekt för mig, eftersom jag kunde upptäcka nya sätt att förhålla mig till mitt medvetande vid sidan av mitt vanliga rationella förhållningssätt. Även om en del av övningarna verkade obekanta till en början kunde jag ta med mig något från dem alla och lära känna mig själv på många nya sätt. Teamet lyckades skapa psykologisk trygghet i gruppen på ett speciellt sätt, så att alla kände sig bekväma även med övningar som först verkade konstiga. Jag blev så berörd av några av övningarna, som uttrycksdansen eller andningsarbetet, att jag blev djupt rörd och fascinerad under och efteråt. Jag integrerar fortfarande några av dessa övningar i mitt vardagsliv. Däremellan fanns det tillräckligt med tid för att reflektera över min avsikt genom dagboksskrivande och coachning.

Spänningen inför resan förhöjdes av de övningar och samtal vi gjorde tillsammans och nådde sin kulmen strax före resan. Nu skulle jag vilja dela med mig av några ord om själva resan och vad jag lärde mig av den när det gäller min avsikt. Jag vill tillägga att mycket går förlorat när man beskriver upplevelsen.

Min resa gick igenom många olika faser. Efter att inledningsvis ha stått tacksam och ödmjuk inför mitt eget medvetande gick jag in i en fas som jag upplevde som mörk. Jag valde aktivt ämnen som jag ville tänka på och leva mig in i, t.ex. den något vilande relationen till min mamma - eller min flickväns svåra förflutna.

Men just då kändes allt meningslöst för mig. Jag kände mig tom. Känslolös. Utan empati. Bit för bit kände jag mig sämre och sämre. Negativa tankar översvämmade mig: "Har du spenderat pengar på det här nu? Vad ska du säga hemma om vad du har lärt dig? Att allt egentligen är meningslöst och obegripligt?" Den negativa spiralen ledde mig ner i ett djupt hål. Jag var ensam, separerad och deprimerad - alla känslor som jag normalt inte kände igen. "Det här är inte jag", tänkte jag för mig själv. Jag är vanligtvis optimistisk och på gott humör. Glaset är alltid halvfullt för mig. Vad jag inte insåg då var att jag befann mig mitt i min avsikt att möta min rädsla. Jag kände mig inte tillräckligt bra och var därför hård mot mig själv. Jag såg mig själv som ett okänsligt misslyckande som inte hade någon hjältehistoria att berätta efter resan.

När jag insåg detta lugnade jag ner mig. "Ta det bara lugnt. Du har fortfarande gott om tid. Sluta försöka styra din resa själv." Jag tog försiktigt mig själv i handen och insåg hur jag kunde dyka djupare in i min resa. Jag började alltmer ta kontakt med de människor jag mötte inom mig själv och kunde känna empati och samhörighet med mig själv och andra igen. Mycket glädjefyllda episoder växlade med smärtsamma och ångestfyllda episoder. Däremellan fanns det också faser då jag var hård mot mig själv igen. Jag ville känna mer, få mer kontakt med människor i mitt liv. Men från och med då såg jag dessa faser som lektioner där jag kunde pröva min nyvunna mildhet med en nypa humor. "Det är mänskligt att vilja ha allt på en gång. Luta dig tillbaka, Leon. Vi befinner oss i ett område där du tar dina första steg. Jag ska vägleda dig försiktigt och vi ska titta på allt i lugn och ro.

Det som är, är. Det som inte är, är inte." Det självsäkra lugnet gjorde mig gott. Med tiden blev jag bättre och bättre på att lugna ner mig och acceptera mig själv. Jag hade en vän med mig som följde mig kärleksfullt. Den goda vännen var jag.

Jag började mer och mer uppfatta mig själv som ett starkt träd - fast rotat och med många styrkor. Det kändes som om jag kunde hålla allt lidande omkring mig genom trädet. Jag kände en djup samhörighet med min omgivning. Mot slutet av resan vaknade en lekfull och humoristisk sida av mig. Jag sjöng glatt med i sångerna och var full av roliga tankar. Resan var en berg- och dalbana av känslor, och i slutet kände jag mig väldigt utmattad av allt jag hade upplevt. Samtidigt blev jag djupt inspirerad och berörd - både av min egen upplevelse och av att se de andra deltagarnas utmattade men samtidigt uppfyllda ansikten. Jag kunde känna empati med deras resa i deras ansikten och kände en stark samhörighet. Och jag var tacksam för det ledarskapsteam som bar mig genom hela resan. De fanns där för mig i känslomässigt svåra faser.

Att komma tillbaka

Efter resan njöt jag av kvällen med de andra. Nästa dag delade vi med oss av våra resor och jag blev överväldigad av mångfalden av resor och de grundläggande saker som människor hade upplevt. Jag insåg att det inte nödvändigtvis var innehållet i insikterna som berörde mig så mycket. Om man skulle skriva de enskilda insikterna på ett papper skulle en annan person som läste dem kategorisera dem som inte banbrytande, kanske till och med banala. Men den som såg de lysande ögonen och den känsla med vilken de enskilda människorna rapporterade om sina resor kände att de inte bara förstod något djupt för sig själva, utan också upplevde och kände det. Resan verkade som det visuella bevis som saknas när man bara är rationellt övertygad om något, men inte innerligt rörd.

Och hur mår jag några veckor efter retreaten? Har jag funnit inre frid med min rädsla för att inte vara tillräckligt bra? Först och främst: den här rädslan finns fortfarande. Det finns stunder då jag faller tillbaka i det gamla mönstret och ställer nästan ouppnåeliga krav på mig själv. Men de har blivit mycket mer sällsynta. Jag ser på mig själv och rädslan med andra ögon. När den väl dyker upp njuter jag nästan av att komma på mig själv. Jag tackar mig själv och livet för denna möjlighet att öva. I dessa stunder påminner jag mig själv om att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Före retreaten skulle den meningen ha känts arrogant och självupptagen. Nu känns det helt naturligt. Resan visade mig att vara hård mot sig själv leder till en känsla av skuld och separerar mig från mig själv och min omgivning. Jag insåg att mitt medvetande är den enda tillgången till mig själv och till allt som omger mig. Nyckeln till mitt medvetande är självmedkänsla. Jag har insett att jag är älskvärd och därför vill behandla mig själv med kärlek. När den inre kritikern blir högljudd vill jag ta den åt sidan med all min kärlek och ge den en kram. Denna inställning är fortfarande ny för mig och kräver ytterligare omsorg och övning. Jag vill ge mig själv tid för det.

Även tomheten, som jag tyckte var obehaglig i början av resan, visade mig mycket i efterhand. Den visade mig i en extrem form vad som kan hända om jag tar mitt självkritiska beteende till det yttersta. Å andra sidan kunde jag inse att trots min övertygelse under resan om att denna tomhet inte tillhör mig, så har den en plats i mitt liv. Tomheten är faktiskt en del av mig. Den hade bara aldrig fått något utrymme i mitt liv och blev därför tidigt avgränsad.

Idag vet jag att jag vill ge det utrymme, för på andra sidan ger det fullständigheten möjlighet att fylla det. Utan tomhet finns det inget utrymme för fullhet. Att undertrycka denna sida undertrycker min livskraft. Denna insikt gjorde mig nyfiken på vilka andra delar av mig själv som jag har avskilt under mitt liv. Sedan dess har jag arbetat med mina inre skuggor för att upptäcka de kvaliteter som utgör min mänskliga existens. En sak som hjälper mig mycket med detta är expressiv dans. Den ger mig möjlighet att ge utrymme åt de känslor som jag annars ofta skjuter åt sidan i vardagen. I dansen sörjer jag till exempel regelbundet för det ideal jag skulle vilja vara. På så sätt tar jag gradvis farväl av mitt ideala jag. Det känns mer holistiskt för mig än att bara rationalisera varför jag är en bra kille.

Detta har också hjälpt mig med en annan fråga. Under de senaste åren har jag märkt hur vissa aspekter av min personlighet har förändrats. Jag har t.ex. insett att min extroverta sida, som tidigare var mycket uttalad, har fått sällskap av alltmer introverta delar. I mitt liv före Evolute retreat-programmet frågade jag mig ofta: "Hur är du egentligen nu? Introvert eller extrovert?" Jag ville kunna placera mig själv exakt och förutsägbart på kontinuumet i olika situationer. Nu vet jag att jag varken är introvert eller extrovert. Jag är både och. Nej, jag är faktiskt allt. Jag vill inte fixera mig. Jag vill vara flytande och tillåta mig själv att vara vad som helst när som helst. Det är också så jag vill interagera med andra människor. Tanken att vi som människor är kompletta från allra första början är inspirerande för mig. Under livets gång förlorar vi gradvis denna insikt och från och med då är vi på jakt efter fullständighet. Tanken på att allt redan finns där ger mig ro i stunder av självtvivel.

Efter resan var jag mycket nöjd med hur teamet hjälpte oss att integrera våra resultat i vardagen. Det var påtagligt att de verkligen brydde sig om var och ens utveckling. Jag var särskilt tacksam för de hjälpsamma bokrekommendationerna och förslagen på ämnen som jag kunde utforska vidare. Jag tyckte att det var trevligt att det, förutom västerländsk litteratur, även ingick många idéer från österländska traditioner. Integrationssessionerna med de andra efter retreaten var också till stor hjälp. Det betydde mycket för mig att träffa de andra deltagarna igen och att prata om våra erfarenheter tillsammans. Jag kan inte nog tacka hela teamet och varje deltagare för att ha gjort programmet till en så speciell upplevelse för mig. Det har en plats djupt i mitt hjärta och lever vidare i mig. Jag rekommenderar det varmt till alla som är intresserade av seriös personlig utveckling. Jag har en känsla av att jag är på väg mot något mycket djupgående genom retreaten.